Jag äter musik. Jag skulle kunna tänka mig att ha som jobb att äta ännu mer musik. Att lyssna. Å säga vad jag tycker. Så jag börjar här. Jag gillar research. Att leta. Lite utav detektivarbete. Att gräva mig fram från det ena som leder till det andra, som i sin tur gör att jag hittar nåt jag varit på jakt efter. Fast jag från början inte riktigt visste vad. Nåt jag gillar. Jag delar gärna med mig å säger gärna vad jag tänker om mina fynd, och allt skräp jag hoppat över på vägen. Jag är snabb att skapa mig en uppfattning och vet ofta direkt om jag gillar nåt eller inte. Jag har hört att man behöver sju sekunder, eller att man ger det man hör sju sekunder för att avgöra om man vill fortsätta lyssna eller stänga av. Hårda bud. När det handlar om att soundtracka sitt liv. Att hitta sina heart's beats.
Jag har ett favorit ljud som jag blir extra till mig över när jag hör. Det är så svårt att beskriva, samtidigt lätt då det verkar vara ett vedertaget grepp, eller kanske en trend, som jag inte vet vad den heter. Jag kallar ljudet nåt i stil med "fjärilsflimmer ut i rymden". Flummigt, men jag ser det så. Som tusen fjärilar som fladdrar upp, ut i natthimlen ända upp i rymden. Det har nog att göra med nån slags euforisk känsla. Ett lyckorus som tar sig ovanför molnen, utanför vår atmosfär. Jag har flera exempel, ofta i arenarock låtar, som jag ska samla ihop här men för att börja kan jag nämna Coldplay's Lovers in Japan.
Där finns det, det höga flimret. Skimret. Det ouppnåeliga. Kanske kommer det sig av Coldplay konserten jag inte såg, men hörde, där jag å min syster låg på gräsmattan å småfrös utanför stadion sensommaren för två år sen. Det var nåt magiskt med att ligga där å tjyvlyssna å kolla på stjärnor. Plötsligt, till sista låten (som kanske var just Lovers in Japan) exploderade nåt i luften å det regnade konfetti i form av pastellfärgade pappersfjärilar. Ren eufori.
Jag dubbelkollade nu infon å Lovers In Japan var sista låten på stadion den 22 augusti 2009, förutom extranumrena The Scientist å Life in Technicolor II. Vad håller jag på med?! Jag måste ju köpa biljett till Where The Action Is! Vill på Way Out West med. Robyn, Fleet Foxes å Explosions in the Sky. Var där förra året å det måste ha varit den chillaste festivalen ever. Jag åkte dit för The National å Mumford & Sons å lyckan var gjord bara efter The National, redan där fick jag valuta för pengarna. Senaste konserten var faktiskt The National på Cirkus 1a mars. Det måste ha varit den bästa konserten nånsin. Den slog nog både Simon & Garfunkel i Globen och The Knife på Arvika å gjorde mig blixtförälskad i en äldre, berusad man, med ring på fingret. Han ramlade mot mig, tonårshjärtat slog volt!
Förra sommaren var jag här i Stockholm vid Eriksdalsbadet på Popaganda å såg Robyn oxå, å nu ska jag göra det igen, den 27e på Cirkus. Så, Robyn blir alltså den första konserten då jag tänker att jag ska skriva något mer utförligt direkt efteråt, då jag fortfarande minns varför det var så fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar