Det blir en bra vinter.

Bon hiver! God vinter, fin vinter. Nu kan det bli vilken vinter det vill för jag å allrakäraste syster var på Bon Iver på Annexet. Jag var trött i fötterna efter jobbet å hoppades att lil'sis fixat sittplatser för till Bon Iver behöver man knappast stå å vicka tänkte jag. Till min besvikelse meddelade lil'sis att vi hade ståplatsbiljetter. Suck... hade jag bett om det kanske? Ja, sa hon så säker att jag måste kolla sms historiken för att slippa skylla mig själv. Jag hade bett henne kirra biljetter till Bon Iver. Biljetter bara, varken stå eller sittplats- varpå hon svarat att två ståplatsbiljetter infångats. Jag fick rätt! Phu... Hon med. Det finns inga sittplatser på Annexet. Annexet förresten, det var där jag såg Hoffmaestro, dom kvittare väl var man ser, man rycks ju med i fram å tebax dansen hursom. Men Bon Iver vill man ju se på ett intimt ställe. I brist på hemliga rökiga källarklubbar å små sommarfestivalers lockande gräsmattor på typ Cirkus. Men Annexet. Stillatående på trötta fötter. Nästan så att besvikelsen kom ikapp mina stora förväntningar där ett tag.

Vi passade på att sitta så länge det gick å jag behöll jackan på för att spä på myskänslan. Medan 3000 snödyrkare vällde in. Bland dom Martina å hennes lil'sis Johanne. Dubbelt upp i allrakäraste systrar skapades en liten intim gemenskap i väntan på att Kathleen Edwards skulle ta ton. Jag minns att jag kollat upp henne för ett tag sen men blivit skeptiskt inställd då hon balanserar på en skör tråd på tok för nära countrysidan för min smak. Jag är glad att jag förträngt hur jag uppfattade henne för nu, live förtrollade hon oss alla, countrykids eller inte. Martina sa att hon måste vara Justin Vernons kvinnliga motsvarighet i musikväg å där å då var jag beredd att hålla med. Hon lyckades iaf skapa en känsla av närhet i denna opersonliga konserthall å det är inte dåligt. Hon värmde bokstavligen upp den.

I pausen mellan Kathleen å Justin's rena stämmor sa jag att jag kanske tom ville köpa en av hennes skivor, kanske mest för att omslaget med en isbjörn var så fint å påminde mig om förra årets magra kärlek...



Så Juston Vernon med ett gäng musikanter å ännu fler instrument. Två trumset börjar tydligen bli tradition, även på dunkadunka lösa spelningar. Jag undrade lite vad han skulle med det här pådraget till ända tills jag blev varse om hur mycket som går åt för att skapa bitterljuv musik såsom Bon Ivers. Här fick jag äta upp dom sittplatser som inte fanns på samma sätt som på Yann Tiersen konserten. De annars ganska lågmälda men väldekorerade melodierna tornade nu upp sig till väldiga arrangemang där Justins skira röst kom att skära igenom hela ljudbilden. Bombastiska toner fyllde upp å växte ur fulkomplexet Annexet. Rena klara klanger ackompanjerades av tunga melankoliska plattformar som kom att påminna mig om att den här musiken sprang ur ett ensamt, krossat hjärta i en stuga i vildmarken. Därifrån kommer intimiteten in, det privata jagar iväg kylan som skildrad genom sångarens falsettklagan blir till salta lyckotårar i mitt sinne.



Jag står där, känner inte längre mina onda fötter, vaggar, ler och dansar mig så småningom varm. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men klagosången väckte något mer i mig, känslan av att ha övervunnit ett sargat hjärta. Av att stå som segrare över mitt uppgivna inre. Jag har för länge sedan glömt att jag för en stund ville ha en isbjörnsskiva som minne av en trasig kärlek. Inför Bon Ivers sanna skildring står jag hel att ta emot styrkan i skörheten. Justin uppmanar oss att som kör gång på gång sjunga "What might have been lost" i Wolves (Act I and II). Det spelar ingen roll vad som gick förlorat längre för det som kommer ur förlust är så mycket större å vackrare än alla föreställningar man nånsin haft. Bon Iver live är, om möjligt, än mer magiskt än förväntat. Å då förväntade jag mig att känna solens värme där det innan var så kallt att isbjörnar tagit sig i land. Hem kom jag med Bon Iver's Bon Iver.

About Today.

(Fast egentligen 1 mars, skrivet tre dagar senare.)

Jag å Mia Clementine såg The National på Cirkus. Mia knep dom bästa sittplatserna när dom släpptes å sen dess har vi längtat. Innan konserten åt vi å drack gott vitt vin istället för rött hemma hos henne. I hennes värld. Vi har en hel del gemensamt, jag å Mia. The National är vårt favorit band å Eternal Sunshine of the Spotless Mind vår favorit film. Hon spelade sin favorit låt då men jag lyssnade inte riktigt. Vi hade höga förväntningar å var laddade till tusen men konserten var mer än vi kunnat önska, den var magisk. Jag älskar musik som känns i hela kroppen, som rör själen å får hjärtat att slå i samma takt. Som får mig att känna allt på en å samma gång. Jag är dålig på att lyssna på texter, fast just text betyder så mycket för mig. Jag hör bara det som träffar direkt om jag inte lyssnar ordentligt. Ändå kan jag ha svårt att koncentrera mig en hel låt, fantasin vandrar iväg med en mening å gör att jag hoppar över nästa å så är jag förlorad. Ofta kommer jag på mig själv när låten snart är slut, att jag tappade det, att jag måste lyssna om. Då händer ofta samma sak igen fast jag hinner kanske fånga ett annat fragment än första gången.

Mia sjöng med hela tiden å jag kände mig lite besviken över att jag inte kunde göra detsamma. Samtidigt var jag nöjd med att bara lyssna. Å känna. Dom körde Mias låt fast hon inte väntat sig det. Nu är jag nöjd, sa hon. Mot slutet hoppade Matt Berninger ned från scenen å tog sig igenom folkmassan upp på läktaren, till dom sämsta platserna som plötsligt blev dom bästa. Fasen också, sa jag till Mia, medan vi såg på hur människorna på golvet fick fira mikrofonsladden längre å längre, högre å högre. Så närmar sig Matt å går på raden nedanför oss. Jaja, typiskt, tänker jag när han plötsligt stannar till precis framför oss, vänder sig upp emot oss å kliver rakt upp, mitt emellan mig å Mia, tar tag i hennes axel å ramlar mot mig. Lyckan var gjord å vi var tillfälligt kära i samma man. För nånstans slår det där tonårshjärtat som inte kan låta bli att bli alldeles till sig av en äldre, berusad man med ring på fingret som sjunger så det känns.

Hemma var jag tvungen att lyssna in mig på Mias låt, About Today. Nu träffar den mig, stenhårt. För idag var en sån dag då jag tappade allt. Då jag förlorade. Jag har åstadkommit så mycket, varit på väg, tagit mig ifrån men plötsligt spelar det ingen roll. För när jag förlorar, förlorar jag som om jag trodde att jag skulle vinna, som om jag fortfarande kämpade för samma sak. Den första förlusten kommer över mig å allt känns som då. Hjärtat rusar, magen suger tomt, tankarna flimrar fram å tebax i skräckscenariot som nu står klart inför mig å jag grips av panik. Det är då jag önskar mig en lobotomi, eller en sån minnesförlust som utförs i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag försöker stå ut med att vara en tänkande, kännande, ensam individ å förbannar mitt visualiserande sinne. Jag försöker förtränga, slå bort å distrahera mig själv men lyckas inte bli av med det som känns. Tomt. Förlorat. Jag stänger av. Å lyssnar på Mias låt. Om å om igen.

Yann från Montmartre

För att jag dröjt så är jag extra generös med playlisten här bredvid. Om nån bara ville ge mig deadlines så skulle jag kunna bli en alldeles utmärkt nöjesjournalist. Eller vad som helst! Kanske nåt annat. Deadlinen för att köpa Yann Tiersen biljetter var tidigare än väntat så jag blev utan och förbannade mig själv för mitt uppskjutarbeteende. Lovisa, Charlie å Martina + syster hade allihop varit ute i god tid så med hoppet uppe hakade jag på dom till mitt gamla helgkneg Debban The Slush. Jag hade innan mailat/smsat två av bossarna där men utan gensvar å jag vet att dom inget kan göra när det är slutsålt. Så, väl där blir jag ståendes vid vakten med ena ögat på kön å antalet biljetter vs. lyckligt lottade å andra på facebook eventet där nån påstår att det finns "there tickets". Motvilligt går vakten med på att jag får gå in å ta ut pengar utifall att så jag passar samtidigt på att fråga den franska tjejen i merchen om hon tillhandahåller några undansmugglade lyckobringare men icke. Jag känner mig blåst men vågar inte sneeka mig kvar där inne utan går ut å hänger med vakten å hoppas på schysst karma. Just ja, jag glömde berätta att vi på vägen in mötte en gammal fotoskolepolare till mig som berättar att dom sålt sina två biljetter för fem minuter sen..! Tiiimiiing!

Rätt vad det är så frågar vakten mig om jag fortfarande behöver en biljett. (Nej, jag bara står här å tönthänger med besatt laserblick för att det känns så himla värt, framförallt värdigt.) -JA! -Okej, spring bort till den andra vakten, där... Jag kutar iväg till den andra vakten där det står en dude som vill sälja två biljetter på samma papper. Jag tvekar... Jag behöver ju bara en. Ett girigt kompispar dyker upp. Dom är två. Jag är ju bara en. -Jag tar båda, skriker jag till innan jag hunnit tänka rättvist eller ekonomiskt. Dom två ljusen bredvid slocknar å jag känner lite skamset men mest triumferande hur the winner takes it all. I kön möter jag sen en tjej som ska hämta ut undanlagda(?) biljetter så hon hoppar på mina två i en å jag hoppas att kompisparet får dom undanlagda...

Toktjockt där inne men jag lyckas klämma mig fram till polarna som har stora väskor å varsin mer eller mindre stor kamera i högsta hugg. Det blir trångt, intimt å alldeles alldeles upplagt för Amelie från Montmartre-Yann Tiersens skira stråke å klezmer andande dragspel. Jag är inte ett dugg beredd på vad som komma skall utan väntar mig en vaggande vacker mysstund. Intensiteten slår emot mig, energin sätter mig i rörelse i takt med Tiersens brutalt frenetiska sågande på fiolen. Det är fortfarande vackert, som klassisk breakcore, vad nu det är. Det drabbar mig totalt å jag är såld. Det Tiersen förmedlar är rena känslor, det går inte riktigt att sätta ord på vilka för de är blandade å intar dig för att det är precis så, som det känns.

På keybordistens tisha står det: "If you treat us like terrorists we all will become terrorists." För någon som inte vill komma i kontakt med sina känslor är Tiersens musik rena terrorn. För någon som inte vill bli berörd, ryckas med upp å ner å överallt, innerst in är den här konsterten ett mästerdåd. Jag saknar lite av Amelie men förstår att en så flitig massproducerande kompositör vill förknippas med mer än ett Mona Lisa leende när han har så många strängar på sin lyra. Han slår an en ton som tar för sig på ett helt annat sätt, som tar ut svängarna å varken väjer för eller håller tillbaka sin tyngd. Det hade varit värt att betala för två biljetter, jag köper båda sidorna, den försiktigt leende och den aggressivt frustrerade. För att utloppet är så sant å rent att det aldrig blir till oljud. Inte ens när volymen blir smärtsamt hög vill jag hålla för öronen.

Yann Tiersen är så mycket mer än Amelie från Montmartre. Å det vill inte säga lite.

Those dancing on my own days. First of four.

Grejen med att rapportera är ju att leverera, snabbt... Jag tänkte att jag skulle skriva om Robyns spelning direkt, på väg hem eller kanske dröja mig kvar på Cirkus ett tag efteråt för att lyckas förmedla allt jag nyss upplevt. Helst anteckna lite i iphonen under konserten för att fånga närminnesbilderna.

Det kom jag mig inte för. För jag var för mycket där. Jag ville bara vara där. Inte ställa mig utanför upplevelsen å titta in genom beskrivande ord å bedömande meningar. Jag tvingade mig själv att mobilplåta då å då för att ha något kvar men till och med det kändes som att stanna tiden, ändra rytmen, ta ner pulsen och stoppa dansen.

Jag hade velat vara både konsert fotograf med pressleg å fett tele objektiv precis framför scenen, betald skivrecencent som gör sitt jobb med stoff från alla fyra konserterna och en sån som jag. Ett fan som knipit sista biljetten till första spelningen, som går dit, känner igen sig, dansar ikapp och önskar att jag var hon. Hon som står på scen å hoppas att nån ser henne.

Jag önskar att jag hade en videoinspelning från ett stativ som stått för sig själv i ett hörn, som jag slapp bry mig om då å som jag kunde titta på nu för att friska upp minnet å skapa ordning i känslan. Fast det är ganska fint, det som dröjer sig kvar. Fragment av en berg- å dalbana utan dess like.

Rob(ot)yn drar igång med full kraft, rakt in i kärnan av den pumpande tidsmaskinen så jag hinner knappt märka att första låten är en av mina favoriter, 'Time Machine'. Det känns som om Robyn själv vevar å slår fram dunkadunkat så som hon driver fram slagdänga på slagdänga. Jag fattar inte hur folk kan stå stilla å känner det stundtals som om jag dansar, näst intill slåss, ensam fast jag vet att det inte är möjligt.

Två pauser tar dansmaskinen å otålig som jag är får jag påminna mig själv om att hon inte taggar ner utan faktiskt kommer igen. Stundtals med samma intensitet som från början. Jag vill inte se, men fattar att den androgyna supervarelsen på scen inte är någon robot. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite besviken när tempot dras ner å hon skjuter in nåt remix medley med 'Show Me Love' som nostalgi tripp. En resa som, för mig, inte känns i närheten av de adrenalin kickar den nya skivtrilogin förmedlar. Jag kan va utan 'Konichiwa Bitches', saknar en uppumpad version av 'Who's That Girl' eller 'Dream On' men glömmer mina önskningar så fort slagkämpen är tillbaka på golvet, nu i egensignad bombarjacka. Som om stämningen svalnat. Allt som finns i musiken finns på golvet, texterna är så nära, så nu å det känns som om hjärtat tvingas slå i takt.

Jag trodde precis efter konserten att jag skulle komma att skriva om Those Dancing Days som jag upptäckte där å då, innan huvudakten. Om deras lekfullhet, om sångerskans trovärdiga närvaro i direkt poesi å kanske mest om deras supersnabba trummis som lirar så rosetten i hennes hår skakar upp å ner på huvudet. De är så klart inte helt olika Robyn, det som skiljer är att jag sett Robyn förut, å jag kommer se henne igen. Precis som hon, tröttnar jag inte i första taget. Jag vill vara där. Å dansa för mig själv. Med The Dancefloor Queen.

Hon som rapporterar å levererar. Som avslutar en å en halv timmes tänjande av svettgränser med Kleerup assisterade 'With Every Heartbeat'. Den högt strävande syntslingan fade:ar ut å framkallar ett hav av händer formade till hjärtan i luften.

Jag köpte en ljusgul merch tisha med svart text; 'THIS IS HARDCORE'. Den gör mig lite mer som hon, en fighter både på golvet å på scen.

Coldplay, stjärnor å rymdfjärilar.

Jag äter musik. Jag skulle kunna tänka mig att ha som jobb att äta ännu mer musik. Att lyssna. Å säga vad jag tycker. Så jag börjar här. Jag gillar research. Att leta. Lite utav detektivarbete. Att gräva mig fram från det ena som leder till det andra, som i sin tur gör att jag hittar nåt jag varit på jakt efter. Fast jag från början inte riktigt visste vad. Nåt jag gillar. Jag delar gärna med mig å säger gärna vad jag tänker om mina fynd, och allt skräp jag hoppat över på vägen. Jag är snabb att skapa mig en uppfattning och vet ofta direkt om jag gillar nåt eller inte. Jag har hört att man behöver sju sekunder, eller att man ger det man hör sju sekunder för att avgöra om man vill fortsätta lyssna eller stänga av. Hårda bud. När det handlar om att soundtracka sitt liv. Att hitta sina heart's beats.

Jag har ett favorit ljud som jag blir extra till mig över när jag hör. Det är så svårt att beskriva, samtidigt lätt då det verkar vara ett vedertaget grepp, eller kanske en trend, som jag inte vet vad den heter. Jag kallar ljudet nåt i stil med "fjärilsflimmer ut i rymden". Flummigt, men jag ser det så. Som tusen fjärilar som fladdrar upp, ut i natthimlen ända upp i rymden. Det har nog att göra med nån slags euforisk känsla. Ett lyckorus som tar sig ovanför molnen, utanför vår atmosfär. Jag har flera exempel, ofta i arenarock låtar, som jag ska samla ihop här men för att börja kan jag nämna Coldplay's Lovers in Japan.

Där finns det, det höga flimret. Skimret. Det ouppnåeliga. Kanske kommer det sig av Coldplay konserten jag inte såg, men hörde, där jag å min syster låg på gräsmattan å småfrös utanför stadion sensommaren för två år sen. Det var nåt magiskt med att ligga där å tjyvlyssna å kolla på stjärnor. Plötsligt, till sista låten (som kanske var just Lovers in Japan) exploderade nåt i luften å det regnade konfetti i form av pastellfärgade pappersfjärilar. Ren eufori.

Jag dubbelkollade nu infon å Lovers In Japan var sista låten på stadion den 22 augusti 2009, förutom extranumrena The Scientist å Life in Technicolor II. Vad håller jag på med?! Jag måste ju köpa biljett till Where The Action Is! Vill på Way Out West med. Robyn, Fleet Foxes å Explosions in the Sky. Var där förra året å det måste ha varit den chillaste festivalen ever. Jag åkte dit för The National å Mumford & Sons å lyckan var gjord bara efter The National, redan där fick jag valuta för pengarna. Senaste konserten var faktiskt The National på Cirkus 1a mars. Det måste ha varit den bästa konserten nånsin. Den slog nog både Simon & Garfunkel i Globen och The Knife på Arvika å gjorde mig blixtförälskad i en äldre, berusad man, med ring på fingret. Han ramlade mot mig, tonårshjärtat slog volt!

Förra sommaren var jag här i Stockholm vid Eriksdalsbadet på Popaganda å såg Robyn oxå, å nu ska jag göra det igen, den 27e på Cirkus. Så, Robyn blir alltså den första konserten då jag tänker att jag ska skriva något mer utförligt direkt efteråt, då jag fortfarande minns varför det var så fantastiskt.