För att jag dröjt så är jag extra generös med playlisten här bredvid. Om nån bara ville ge mig deadlines så skulle jag kunna bli en alldeles utmärkt nöjesjournalist. Eller vad som helst! Kanske nåt annat. Deadlinen för att köpa Yann Tiersen biljetter var tidigare än väntat så jag blev utan och förbannade mig själv för mitt uppskjutarbeteende. Lovisa, Charlie å Martina + syster hade allihop varit ute i god tid så med hoppet uppe hakade jag på dom till mitt gamla helgkneg Debban The Slush. Jag hade innan mailat/smsat två av bossarna där men utan gensvar å jag vet att dom inget kan göra när det är slutsålt. Så, väl där blir jag ståendes vid vakten med ena ögat på kön å antalet biljetter vs. lyckligt lottade å andra på facebook eventet där nån påstår att det finns "there tickets". Motvilligt går vakten med på att jag får gå in å ta ut pengar utifall att så jag passar samtidigt på att fråga den franska tjejen i merchen om hon tillhandahåller några undansmugglade lyckobringare men icke. Jag känner mig blåst men vågar inte sneeka mig kvar där inne utan går ut å hänger med vakten å hoppas på schysst karma. Just ja, jag glömde berätta att vi på vägen in mötte en gammal fotoskolepolare till mig som berättar att dom sålt sina två biljetter för fem minuter sen..! Tiiimiiing!
Rätt vad det är så frågar vakten mig om jag fortfarande behöver en biljett. (Nej, jag bara står här å tönthänger med besatt laserblick för att det känns så himla värt, framförallt värdigt.) -JA! -Okej, spring bort till den andra vakten, där... Jag kutar iväg till den andra vakten där det står en dude som vill sälja två biljetter på samma papper. Jag tvekar... Jag behöver ju bara en. Ett girigt kompispar dyker upp. Dom är två. Jag är ju bara en. -Jag tar båda, skriker jag till innan jag hunnit tänka rättvist eller ekonomiskt. Dom två ljusen bredvid slocknar å jag känner lite skamset men mest triumferande hur the winner takes it all. I kön möter jag sen en tjej som ska hämta ut undanlagda(?) biljetter så hon hoppar på mina två i en å jag hoppas att kompisparet får dom undanlagda...
Toktjockt där inne men jag lyckas klämma mig fram till polarna som har stora väskor å varsin mer eller mindre stor kamera i högsta hugg. Det blir trångt, intimt å alldeles alldeles upplagt för Amelie från Montmartre-Yann Tiersens skira stråke å klezmer andande dragspel. Jag är inte ett dugg beredd på vad som komma skall utan väntar mig en vaggande vacker mysstund. Intensiteten slår emot mig, energin sätter mig i rörelse i takt med Tiersens brutalt frenetiska sågande på fiolen. Det är fortfarande vackert, som klassisk breakcore, vad nu det är. Det drabbar mig totalt å jag är såld. Det Tiersen förmedlar är rena känslor, det går inte riktigt att sätta ord på vilka för de är blandade å intar dig för att det är precis så, som det känns.
På keybordistens tisha står det: "If you treat us like terrorists we all will become terrorists." För någon som inte vill komma i kontakt med sina känslor är Tiersens musik rena terrorn. För någon som inte vill bli berörd, ryckas med upp å ner å överallt, innerst in är den här konsterten ett mästerdåd. Jag saknar lite av Amelie men förstår att en så flitig massproducerande kompositör vill förknippas med mer än ett Mona Lisa leende när han har så många strängar på sin lyra. Han slår an en ton som tar för sig på ett helt annat sätt, som tar ut svängarna å varken väjer för eller håller tillbaka sin tyngd. Det hade varit värt att betala för två biljetter, jag köper båda sidorna, den försiktigt leende och den aggressivt frustrerade. För att utloppet är så sant å rent att det aldrig blir till oljud. Inte ens när volymen blir smärtsamt hög vill jag hålla för öronen.
Yann Tiersen är så mycket mer än Amelie från Montmartre. Å det vill inte säga lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar