Grejen med att rapportera är ju att leverera, snabbt... Jag tänkte att jag skulle skriva om Robyns spelning direkt, på väg hem eller kanske dröja mig kvar på Cirkus ett tag efteråt för att lyckas förmedla allt jag nyss upplevt. Helst anteckna lite i iphonen under konserten för att fånga närminnesbilderna.
Det kom jag mig inte för. För jag var för mycket där. Jag ville bara vara där. Inte ställa mig utanför upplevelsen å titta in genom beskrivande ord å bedömande meningar. Jag tvingade mig själv att mobilplåta då å då för att ha något kvar men till och med det kändes som att stanna tiden, ändra rytmen, ta ner pulsen och stoppa dansen.
Jag hade velat vara både konsert fotograf med pressleg å fett tele objektiv precis framför scenen, betald skivrecencent som gör sitt jobb med stoff från alla fyra konserterna och en sån som jag. Ett fan som knipit sista biljetten till första spelningen, som går dit, känner igen sig, dansar ikapp och önskar att jag var hon. Hon som står på scen å hoppas att nån ser henne.
Jag önskar att jag hade en videoinspelning från ett stativ som stått för sig själv i ett hörn, som jag slapp bry mig om då å som jag kunde titta på nu för att friska upp minnet å skapa ordning i känslan. Fast det är ganska fint, det som dröjer sig kvar. Fragment av en berg- å dalbana utan dess like.
Rob(ot)yn drar igång med full kraft, rakt in i kärnan av den pumpande tidsmaskinen så jag hinner knappt märka att första låten är en av mina favoriter, 'Time Machine'. Det känns som om Robyn själv vevar å slår fram dunkadunkat så som hon driver fram slagdänga på slagdänga. Jag fattar inte hur folk kan stå stilla å känner det stundtals som om jag dansar, näst intill slåss, ensam fast jag vet att det inte är möjligt.
Två pauser tar dansmaskinen å otålig som jag är får jag påminna mig själv om att hon inte taggar ner utan faktiskt kommer igen. Stundtals med samma intensitet som från början. Jag vill inte se, men fattar att den androgyna supervarelsen på scen inte är någon robot. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite besviken när tempot dras ner å hon skjuter in nåt remix medley med 'Show Me Love' som nostalgi tripp. En resa som, för mig, inte känns i närheten av de adrenalin kickar den nya skivtrilogin förmedlar. Jag kan va utan 'Konichiwa Bitches', saknar en uppumpad version av 'Who's That Girl' eller 'Dream On' men glömmer mina önskningar så fort slagkämpen är tillbaka på golvet, nu i egensignad bombarjacka. Som om stämningen svalnat. Allt som finns i musiken finns på golvet, texterna är så nära, så nu å det känns som om hjärtat tvingas slå i takt.
Jag trodde precis efter konserten att jag skulle komma att skriva om Those Dancing Days som jag upptäckte där å då, innan huvudakten. Om deras lekfullhet, om sångerskans trovärdiga närvaro i direkt poesi å kanske mest om deras supersnabba trummis som lirar så rosetten i hennes hår skakar upp å ner på huvudet. De är så klart inte helt olika Robyn, det som skiljer är att jag sett Robyn förut, å jag kommer se henne igen. Precis som hon, tröttnar jag inte i första taget. Jag vill vara där. Å dansa för mig själv. Med The Dancefloor Queen.
Hon som rapporterar å levererar. Som avslutar en å en halv timmes tänjande av svettgränser med Kleerup assisterade 'With Every Heartbeat'. Den högt strävande syntslingan fade:ar ut å framkallar ett hav av händer formade till hjärtan i luften.
Jag köpte en ljusgul merch tisha med svart text; 'THIS IS HARDCORE'. Den gör mig lite mer som hon, en fighter både på golvet å på scen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar